Artikel i DI

På drömseglats i Atlanten2005-06-27: Mikael TörnwallLAS PALMAS-GIBRALTAR
Klockan är halv fyra på morgonen när jag väcks. Jag har sovit i drygt tre timmar när jag krånglar mig ur den smala hytten.
Vi befinner oss omkring 600 kilometer utanför Marockos kust, på väg från Las Palmas till Madeira. Runt omkring oss finns absolut ingenting. Inga båtar, och inget land i sikte, bara hav.
Ute blåser kuling och vågorna sköljer över båten. Utan seglarstället hade jag varit genomvåt. Men just nu kan jag inte tänka mig något bättre ställe att vara på.
För mig som enbart seglat på Östersjön är det här en gammal dröm som går i uppfyllelse, att komma ut på Atlanten.

För de flesta förblir långseglingen bara en dröm. Att köpa en egen båt och ge sig ut på en jordenruntsegling kostar hundratusentals kronor och kräver tusentals timmar av förberedelser.

Jag har gjort det enkelt för mig och hyrt in mig som betalande besättning på S/Y Salsa, en 54 fots Dufour som ägs av Lasse Johansson och hans son Erik. För Lasse, som till vardags arbetar som it-konsult, är charterverksamheten ett mellanting mellan kommersiell verksamhet och ett sätt att finansiera en större segelbåt.

För drygt 6 000 kronor ska jag åka med från Kanarieöarna, via Madeira och till Gibraltar. Det är en sträcka på drygt 2 000 kilometer, som beräknas ta två veckor.

Beräknas är nyckelordet. För ungefär halvvägs till Madeira finns inget som tyder på att vi ska få annat än kryss. Vi måste sicksacka oss fram mot målet, och till slut tröttnar Lasse Johansson på slitet som ändå inte tar oss mycket närmare Madeira.

Vi har ett snabbt rådslag och bestämmer oss för att gå mot hamnstaden Agadir i Marocko i stället.

"Segling är ingen exakt vetenskap. Det spelar ingen roll hur mycket man planerar, det blir ändå aldrig som du tänkt dig", konstaterar Erik Johansson lakoniskt.

Och han borde veta efter ett par varv runt jorden.

Efter fyra dagar till sjöss lägger vi till i Agadirs hamn. Det här är en annan, och för mig helt oplanerad aspekt av seglingen, nämligen att få se länder från en helt annan sida än turistens. Visserligen finns det en yachtklubb i hamnen, men mycket till marina är det inte. Vilken större ö som helst i den svenska skärgården kan stoltsera med bättre service.

Å andra sidan kan svenska hamnar knappast konkurrera med stadens fascinerande blandning av muslimska traditioner och västerländska influenser. På strandpromenaden ligger pubarna sida vid sida med restauranger som aldrig skulle drömma om att servera ens en lättöl. Och bland kvinnorna som flanerar på stranden syns både slöjor och tajta jeans.

Vi får också en snabblektion i att byråkratin är betydligt mer omfattande för en turist som kommer med egen båt. Myndigheterna lägger beslag på våra pass, och på inrådan av Lasse Johansson avslöjar jag inte att jag arbetar som journalist. It-tekniker låter som en bra lögn, och trots en del misstänksamma blickar köper tjänstemännen den lögnen.

Längre ut på havet är vi nästan hela tiden helt ensamma. Nära kusten är det tvärtom. Vattnet kryllar av små, öppna fiskebåtar. De är ofta inte mer sex, sju meter långa, men fiskarna ger sig ändå ut i alla väder. Till skillnad från oss har de varken modern satellitnavigering eller radar. Den tjocka dimma som kommer en morgon hindrar dem inte.

Det är en ganska otäck erfarenhet. Fiskebåtarna av trä syns över huvud taget inte på radarn. Utan att ständigt hålla utkik föröver är risken uppenbar att vi krockar med någon av de hundratals båtarna.

Det stora vågspelet med en resa av den här typen är vem man råkar resa med. Om man ogillar sällskapet under en vanlig charterresa går det alltid att avvika och göra något annat.

S/Y Salsa är stor som en enrumslägenhet och det är tre dagars segling till land.

Jag har tur. Ombord på Salsa finns förutom Lasse och Erik Johansson, Lena Kara, fotograf från Libanon, John Vreede, pensionerad golfintendent från Täby och Staffan Virving, pensionerad pilot från Hässelby. Det visar sig att vi alla är hyfsat erfarna seglare och att vi har ungefär samma förväntningar på resan.

Den vanligaste orsaken till bråk ombord är att alla inte är införstådda med att betalande besättning måste jobba lika mycket som skepparen. Vi delar lika på alla sysslor, från att laga mat och diska till att gå vakt mitt i natten.

Lasse säger att han har haft tur. Inte någon gång har han råkat ut för gäster som gjort sig helt omöjliga ombord. Men det finns skräckhistorier där båtar gått in i närmaste hamn för att släppa av gäster som vägrat göra sin del av jobbet.

Som seglare vill man helst ha mycket vind hela tiden. Men så blir det naturligtvis inte. Efter fyra dagar med hård vind blåser det så lite att vi kan bada i havet och med lätthet simma i kapp båten.

Jag är lite besviken över att vi bara hade några dagar med tuffa förhållanden. John håller med.

"Jag hade nog hoppats på lite mer vind. Det har definitivt inte varit tuffare än jag för väntat mig", säger han.

Han är å andra sidan glad över att vi lade ned planerna på att segla till Madeira.

"Alla avvikelser från plan är nog det bästa med hela resan."

Staffan är nöjd. Han jämför med den resa över Atlanten han gjorde för några år sedan.

"Det här har varit en betydligt tuffare resa", säger han.

Ovana seglare hade förmodligen tyckt att det blåste på tok för mycket. 15 sekundmeter, som upplevde i början av seglingen, kan nämligen vara ganska besvärligt, även om båten är 17 meter lång och har en van skeppare.

Under de här förhållandena får vi slita en hel del. Att reva, det vill säga att minska på segelytan, kräver att två personer står vid masten. Säkerhetssele är en självklarhet. Båten lutar kraftigt och slår hela tiden mot vågorna. Och att halka överbord är direkt livsfarligt. Om olyckan är framme på natten har man mycket små chanser att överleva i vattnet.

Eftersom båten har två förstag är det ett mindre projekt att göra ett slag. Den snabbaste men också jobbigaste metoden innebär att en person går fram på fördäck och för hand drar det stora förseglet över till andra sidan. Stora genuan är närmare 100 kvadratmeter, så det är knappast att tänka på i stark vind. I stället seglar vi med ett mindre och mycket smidigare försegel under den hårda kryssen mot Madeira.

För den som tycker att en eller ett par veckor i en båt som Salsa är för mesigt finns avsevärt tuffare alternativ. En rad charterföretag anordnar liknande seglatser över Atlanten, och det finns också möjlighet att delta som betalande besättning under mycket tuffa havskappseglingar som Fastnet i Nordsjön.

Och om 15 sekundmeter på Atlanten, utan möjlighet att kliva i land, känns för mycket går det bra att välja kortare dags- eller helgturer i till exempel Medelhavet.

FAKTA: HYRA IN SIG SOM BESÄTTNINGSMAN
Pris: 500-1 500 kronor per dag beroende på resmål och båt.
Förkunskaper: Varierar. För kortare seglatser krävs ingenting. Vid längre resor är det bra att vara en hyfsat van seglare.
Bekvämligheter: Jämfört med ett hotell, mycket få. Du bor i en liten hytt på i bästa fall ett par kvadratmeter. Dusch och toalett finns, men fungerar inte alltid i hård vind. Matlagningsmöjligheterna är däremot ofta mycket bra på en större båt.
Kom ihåg: Giltigt pass. Även om du seglar mellan EU-länder krävs ofta pass eftersom myndigheterna inte kan veta varifrån båten kommer. Och kontanter, euro och dollar går bra i många länder.
Kläder: Varma kläder är ett måste, även på sydligare breddgrader. Regnkläder. Riktiga seglarkläder och stövlar är att föredra.
Länktips:
www.scandsail.se, www.sjosportskolan.se, www.sy-salsa.se, www.sy-salsa.com, www.sailing-rhodes.gr, hwww.sail-the-net.com/yacht-charter/destinations/caribbean/british-virgin-islands.html, www.seglarwebben.com/crew/crew_wanted.html